Fjäderpennan

lördag 30 april 2011

Joszefina

                                                                                                        
Jaha,nu har jag bestämt mig. Ikväll ska jag skriva om Joszefina, tänkte jag. Henne får man inte glömma för hon var ju min alldra första egna hund och hon och jag delade tolv år tillsammans. En kompis ringde mig en dag och tyckte att jag skulle komma hem till henne för de hade fått valpar därhemma,sa hon. Och jag var nog där redan samma dag och jo,visst fanns det små valpar i den där korgen. Zezzan hette mamman och var en blandras med spets i sig och pappan var en kringströvande kavaljer som man trodde var stövare,tax och sen något mer kanske.
Alla valparna var söta men det var en som utmärkte sig och det var den där lilla som som envist försökte komma upp i alla soffor och till och med på stolar. Hon var alldeles för liten men försökte och hoppade på två ben tills någon kom och hjälpte henne upp...åtminstone i soffan. Det blev så att hon satt i mitt knä hela den kvällen och sen hade jag bestämt mig. Så klart att jag skulle ha en liten valp. Därhemma sa alla att du är ju tokig!...en hund nu....?  Hm..jo....Just nu. Jag skulle ha en hund. Punkt slut. Och så blev det. Några veckor senare kom tjejen och i famnen hade hon med sig valpen. Hon ska heta Joszefina, bestämde jag och det beslutet kom sig av en annan historia som inte kommer att skrivas om i den här berättelsen i allafall.

Men jag hade en stor svart Garbohatt och en svart capé över den tunna sommarklänningen och jag satt på tåget på väg upp genom landet. På golvet hade jag resväska och i knäet satt lilla Joszefina. Vi skulle resa nästan ända upp till Stockholm och det var väl ett litet äventyr i sig. Jag tror jag var 17 år och sen var jag hur blåögd som helst. Men vi kom till ett bra ställe ute på landet och där hyrde vi en stor ovanvåning bara en liten bit från havet. Och det här härifrån jag har den alldra första bilden av lilla Joszefina. För historien skulle ju handla om henne och här är hon.



Här brukade vi sola och fiska när det fanns tid och sen fanns det stora områden att vandra i om man ville. Det finns så klart mycket att berätta men jag vill inte komma ifrån ämnet och det ämnet är bara Joszefina den här gången. Jag minns det så att vi bodde här över sommaren sedan drog vi vidare och hamnade på hotell där man kunde övertala personalen om att få ta hunden med sig in på rummet. Och det fick vi. Så småningom skaffade vi en lägenhet och just nu minns jag inte hur vi egentligen fick upp Joszefinas bror här också. Det var ju ett resande och ett farande, ett flyttande och ett liftande på den här tiden och vad jag minns så var det ingen som kunde eller ville ta hand om  den här andra valpen. Så därför kunde jag inte bara låta honom gå ett sådant öde till mötes och han blev en i vår lilla familj.

                                                        

Här är vi.  Joszefina, Tiger och så jag. Fast vi fick lite problem med Tiger. För han hade inte fått den kontakt och omvårdnad som en valp ska ha från början och sen tyckte han inte om staden! Han blev som galen då vi mötte andra hundar och sen tålde han inte skyltfönster. Han såg sin spegelbild i dem och skällde som en besatt på fienden därinne bak fönsterglaset. Vi försökte på alla vis men han blev lite för svår att ha med för vi var ute mycket. Så slutligen fann vi en familj som bodde ute på landet och som hade plats för en lite ilsken hund som kunde få gå lös ute på gården där. Så här långt efteråt sitter jag och hoppas att han verkligen fick det hem hade behövde där och jag minns i allafall att människorna där verkade snälla och hade flera hundar som fick gå lösa.

Vi flyttade till en lägenhet med gammalt stuk och där fanns kakelugn och gamla trägolv. Jag skurade golv och trappan i såpa och det doftade ljuvligt och sen plockade jag blommor i stora fång att ha på borden. Och sen jag satte mig på golvet och började måla. Min följeslagare tog dukarna under armen och gick ut och sålde dem. Och jag målade vidare medan Joszefina låg bredvid. Det var en fin tid. Och jag älskade kakelugnen och på kvällarna satt vi där framför elden. Och Joszefina var med.

                                                         Här har hon  har somnat i morgonsolen efter en natt i tält.
                       
Hon var en så klok liten vän. Och vi tyckte om henne båda två och jag...jag älskade henne. Det var så roligt för hon kunde följa med överallt och vi var....överallt. Här hade vi havet inpå knutarna och vi solade, badade och klättrade på klipporna vid kusten. Däruppifrån kunde man se långt ut över havet och däruppe fann vi också de bästa sol och badplatserna någonsin. Ibland hade Joszefina lite svårt att komma upp för lite högre stenblock och då hjälpte vi henne. Åh, hon älskade det här livet! Vatten hade vi alltid med åt både oss och henne och hon fick dela vår mat. Fast jag minns att hon älskade Frolic. Men alldra mest älskade hon att vara vid havet.
      
                                                                Joszefina och jag i solnedgångens magiska sken .

Havet glittrar trollskt bakom oss och här är klipporna höga och majestätiska på sina ställen men det finns stigar att följa och sommarmorgnar åkte vi hit för ett morgondopp och medhavd frukost. Joszefina tyckte om att bada och simmade med ut ibland fast bäst tyckte hon nog om att gå runt lite själv och upptäcka saker och ting medan hon höll ett öga på mig. Det är underligt med livet ibland, som vi ju alla vet. Men jag minns mycket väl ögonblicket då detta foto togs och hur jag kände tiden, minnen och en evighet inom mig och ikväll är det bara så rätt att denna bild finns. Ett ögonblick av evighet och jag höll om Joszefina och tänkte att så här ska vår tid tillsammans minnas. Lilla vän, du.... Joszefina.

Ibland brukade vi stiga upp i gryningen och fara ut i skogen. Det var så underbart!  Man fick se djur av alla de slag om man bara gick tyst och försiktigt fram. Åh,jag älskade att vandra i skogarna och ville nästan aldrig åka hem. Vi såg rådjur, rävar, grävlingar, harar ,kaniner, ekorrar och ibland stötte vi på en och annan älg. Och hela skogen var fylld av fågelsång! Det var mycket vackert att se soluppgången och känna de första livgivande solstrålarna och se hur solen skingrade de tunna dimmorna över markerna. Jag kunde gå hur långt som helst och så kunde Joszefina också. Om vi inte hade haft någon med som tyckte att nu kunde det räcka och fått oss att vända om hemåt så vet jag inte hur länge vi stannat där ute i skogen.


Ibland fick jag hålla fast Joszefina för att hon skulle hålla sig lugn när vi hörde prasslande steg närma sig. Och det är det jag gör här. Hon ser inte så glad ut just nu men det beror på att hon inte alls tyckte som jag i denna stund.  Jag har så många foto  med Joszefina så det är återigen svårt att välja och de ska ju gärna hålla ihop historen också. Men sommaren tog slut och så blev det vinter, som det blir....år efter år.. och här är en vinterbild ... med min lilla vän.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                               
På jularna brukade vi resa hem och fira julen med min nära och kära. Varje jul fick även min lilla vän en julklapp och hon brukade vänta otåligt på sin tur. Inte var hon rädd för tomten heller utan hämtade sitt doftande paket med en viftande svans. Kanske blev hon lite bortskämd ibland. Hon tyckte om sockerbitar men det fick hon ju inte äta. Men någon kunde inte motstå hennes bedjande blick.
                    
                                                                                                
Det hände att vi var ute i skogen här i Skåne också. En gång  hände något riktigt tråkigt. Det var så att hon sprang omkring, glad och fri som hon brukade och det var en mycket varm sommardag. Hon rullade runt i gamla fjolårslöv och sen hände något. Hon kom fram till mig och såg så underlig ut. Och snart började hon gå allt långsammare och andades mödosamt. "Hon måste ha blivit biten av en orm!", sa jag och blev verkligen mycket förskräckt. Så jag lyfte upp henne i mina armar och började gå hemåt. Det var vääldigt långt att gå och klart att hon var tung men jag var envis och trodde inte alls på att hon skulle kunna gå själv. Så jag bar henne flera kilometer och väl hemma ringde jag efter en veterinär på djursjukhuset. De sa att vi skulle komma in med henne på en gång och så gjorde vi. Hon hade mycket riktigt blivit ormbiten och hon fick det motgift hon skulle ha. Man sa också att hon skulle ha dött om jag inte hade burit henne. Hugget hade tagit just vid halsen.
Åh, hon var mycket sjuk den natten. Hon kände stor trygghet hos min mor också. Alla små drog sig till henne när det verkligen gällde och det gjorde även min lilla hund. Hon satt bredvid hennes säng hela natten och mor trodde nästan att hon skulle dö. Hon kunde inte svälja riktigt och hon andades så tungt och mödosamt. Jag var mycket orolig och det var en hemsk natt. Men när morgonen kom tändes ett nytt hopp. Hon somnade.
Och efter det blev hon allt piggare och hon kunde dricka lite. Sedan sov hon igen men blev allt bättre och snart förstod vi att hon skulle komma att klara sig. Vilken lättnad! Nä, ormar är inte att leka med. Det fick hon verkligen känna på.

Hon åkte bil med oss, sprang med oss ibland när vi cyklade och hon var faktiskt med oss överallt. Man blir så fäst vid sin hund och kan inte riktigt greppa det faktum att man måste ta avsked en dag. Hon var tolv är gammal och började bli sjuk. Det var problem för henne att gå och trappor var det värsta. Nej, det värsta var att hon hade ont och då fanns bara en sak att göra,sa vetrinären. Den där Tiden tog helt enkelt ut sin rätt och jag fick ringa till doktorn och säga att jag tror det är dags nu. Det var sorgligt att se henne ligga där och bara vara tyst. Jag såg att hon kämpade men förgäves.
Hon somnade in tillsammans med oss. Vi stod samlade runt henne där hon låg på vetrinärens bord. Det var obeskrivligt svårt att inte gråta. Jag ville inte att hon skulle se mig ledsen så jag höll ut tills den älskade blicken slocknade.

Jag sörjde väldigt och grät så mycket. Hos några mycket nära vänner fanns en plats för hennes grav. Nedanför flyter en å och träden växer runt hennes viloplats. Det är bra när man kan gå till en älskad väns viloplats och sitta en stund ibland. Det gjorde jag och det känns bra än idag att veta var hon ligger.

                                                                                                            
Det behövs inte vara så fint men det är viktigt att få bekräfta hennes liv och hennes resa och vila. Jag kände stor tacksamhet att kunna komma hit ibland. Och jag känner stor tacksamhet ännu idag. Tack, Eva!














 

                                                                                                                                                                                               

3 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Älskade Joszefina <3 När jag läste kände jag en stor saknad,Hon betydde mycket för mig med, jag tänker också på henne ibland,fast det gått så många år <3

Living Soul sa...

Lilla syster <3

Wilda Och Marie sa...

Vet inte om jag sagt det..men det finns något över Mio som ibland fått mig att minnas och tänka på Joszefina..Varför vet jag inte <3

Det var en gång....

En sanning